det är juli. jag ser mig omkring. jag är utomhus. på väg till hamnen en sommarkväll. där står alla trängs i människohav bland alkohol ciggrök och sorger. sorgen är inte alltid uppenbar, nästintill omöjlig se, den kanske inte alls finns egentligen. men jag känner den, som alltid, bär den likt en slöja kring min kropp. det gör mig inget. världen tycks alltid omfamna mig på ett sätt som gör sorgen lätt förstå. jag behöver den, för att inse hur lycklig jag kan vara när jag slutar vara rädd för den.

under mig ligger bladen. torra. träden skriker efter vatten. molnen rör sig förbi utan något skölja över oss med. 

rekordvärme. 

på instagram skriver jag "sommaren tvåtusenarton hade man öppna fönster hela dagarna. om man inte hade fläkt dvs. eller var borta från hemma. på så sätt stannade blicken upp. undrade. om allt det liv som ständigt finns. men också bär på något sorts slut"

hösten gömmer sig i sommarens slut. jag har alltid ifrågasatt september vara en höstmånad, alltid tänkt att det är det sista sommaren har erbjuda. 


idag är det augusti. om jag skulle minnas alla regndagar vi haft skulle jag säkert kunna räkna opp dom på fingrarna. men jag minns inte. jag minns bara en natt, en kväll och tre droppar jag kände igår. 

tänk om bristen på regndagar är lika med det snart utsuddade minnet av den man en gång älskade.

jag undrar. om jag någon gång medvetet ska sluta skriva om kärleken till en människa, eller om han alltid ska finnas med någonstans i orden. det gör mig inget. egentligen. mer än dom tankar som läser det här. 

ska hon inte sluta snart.

nej.

hon ska nog inte det.

jag vill skriva om hösten, sommaren, regnet som aldrig tänkt komma, molnen som bär med sig sorgen, alkohol som kysser andra killar, breven som aldrig skickades, böckerna jag läser på parkbänkar i gamla stan, människorna jag stöter på som vinkar till mig utan att känna mig - ja han till exempel, när jag var på väg till ica med cykeln och jag stötte på en förbipasserande man med skägg i eldriven rullstol som log så mycket att det kändes heligt och vinkade sådär som bara kungar gör - fast vi var allt annat än kunglighet.

allting är. 

precis som det ska vara.

jag bara ventilerar.

tillåter mig själv vara.




Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv