det är kvällen innan jag ska åka. 

hit kom jag för att få ro på känslorna. för att kunna gråta öppet och högt på gator jag vet brukar vara folktomma. jag behövde ensamheten, den storslagna ensamheten. bara i den kan jag försonas med mina känslor. bara i den kan min nykterhet ta form. alkoholen är inte ett problem då, den blir aldrig det för jag behöver aldrig börja med ett glas i min ensamhet. det där enda glaset som alltid annars brukar räcka med att bevisa mitt alkoholproblem.

så fort människor blir en del av nuet, det främmande, som utesluter ensamheten, så faller en fruktansvärd tyngd över mig. som om någon täpper till mina andetag, stryper mig. jag kom hit för att jag fortfarande vill leva, men jag kom också hit för att jag behövde ta reda på om jag fortfarande ville leva. och det vill jag. det finns inget jag vill göra mer än att just leva. bara inte med smärtan, den ständigt pågående smärtan som skär i varje muskelspänning, som nu också yttrar sig i panikattacker jag aldrig upplevt förut.

kontrollen. självkontrollen finns inte längre. den är borttappad, jag vet inte längre hur jag lugnar ner kroppen som inte slutar skaka. jag vet inte hur jag ska klara mig bland människor. jag vet ingenting.

det kanske blir så. kroppen sitter ju ändå ihop med alla känslor, så det är inte konstigt det blivit så. hela mitt system, immunförsvar, allt som man kunde läsa om i biologin när man fortfarande gick i skola - stängdes ner. försämrades. påverkades. jag kände mitt hjärta, jag kände det mer än någonsin. hur mycket det slog, hur många gånger jag behövde ta ett gravvetest för att det slog så långt ner överallt hela tiden för snabbt dubbelslag. jag behövde inte ens haft sex, jag bara inbillade mig allt för att försöka intala mig själv att hans försvinnande inte alls är det som gör ont.

nackspärren, som fick mig ligga sängliggandes en hel vecka. som fick mig gråta tårar pappa inte kunde stoppa. som fick mig sluta äta. som om huvudet skulle lägga av. det var inte hjärtat denna gång. allting jag överlever övergår till något nytt, något annat som kan vara en anledning dö för.

hjärtat. nacken. huvudet. magen.

det finns så många kroppsdelar, så många organ, så mycket blod som strömmar - allt i min kropp har fått mig lägga av. stängas ner. bli allt annat än människa. 

jag har aldrig gett mig in i något som det här. jag har aldrig låtit mig själv bli kär, tills jag en gång blev det, helt jävla dödskär. så mitt jag reducerades till kroppsdelar. jag fanns inte inuti, jag var försvunnen. 

nu är det meningen jag ska hitta tillbaka. 

därför tog jag mig hit.

för att ta tillbaka livet. mitt liv.

och imorgon åker jag tillbaka. jag lämnar fårö och åker hem.

visst saknar jag jonas, kunna sitta i vardagsrummet och låta något tv-program stå på i bakgrunden, pappa saknar jag också....

eller jag vet förresten inte. just i denna stund, när jag skriver, så undrar jag varför jag väljer att åka hem. jag lever lika mycket här som där....

bara det att här kan jag ta cykeln och cykla ut, gråta i sånt som tar emot mina tårar. hemma är det svårare. jobbigare. en ansträngning ens kunna ta sig upp från sängen när klockan slagit fem på eftermiddagen. 

som att jag väntar in mörkertäcket som ska lägga sig över ljuset - så ingen ska se mig, se allt, förstå hur lite jag faktiskt orkar, hur nära det är tills jag ger upp.

men jag kanske behöver människor omkring mig, jag kanske till och med tycker om det? jag kanske bara behöver ta pauser från det också. från det riktiga livet. jag kan ju inte stanna här ute på ön och göra ingenting hela tiden. till slut ger det väl ingen effekt på mitt mående längre...va vet jag.

jag har dock fått ro på känslor genom att göra just ingenting, och allt....


så jag kanske är redo för att åka hem igen, trots allt.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv