Läsa gammalt. Inse storheten av livets slut. Hur mycket man kan växa ihop med en människa, i en människa. Men också, hur mycket man vattnar sina egna blad när man går isär. Att gå från två till en. Vid mitt slut börjar ingen. Det är bara jag. Det har varit så i fem månader nu. Jag vet att det här är min tid bli det största jag någonsin varit.

Någon gång ska allt ut och bort. Rensas. Jag är klar med den här kärleken. Därför är det skönt slå ifrån mig orden jag en gång skrivit om honom, om oss. För det vågade jag aldrig förut, då jag fortfarande tillhörde honom. Men nu är jag min, det är mina ord, det är jag som säger hejdå utan att behöva göra det till honom.

Så. Här är några ord jag skrivit i min ensamhet. Dom första. Några av dom sista också. Tänk att jag fyllt så många böcker, så många pagesdokument, så många papper med känslor. Från början. Till slut. Och allt som var i mitten. 



/ / / / / / / / / / / / / / / / / /






14 september.


jag tänkte på kärleken. tänker mycket på den nuförtiden. det kanske jag alltid i och för sig har gjort fast på andra sätt. nu känner jag den med hela min kropp och hela min tankekraft. den sträcker sig till en annan människa. hela tiden ekar ord jag läst, kärlek är att jag vill att du finns kärlek är att jag vill att du finns. ja. kärlek är att jag vill att du finns, det sa jag högt utan att ens tänka på att jag läst dom orden en gång, högt sa jag det i sängen när han låg under mig och jag satt på hans varma perfekt hårdmjuka mage, hade handen vid slutet av hans hals och förde den långsamt ner samtidigt som jag kollade in i hans ögon och sa: men jag vill ju att du finns.

det var det enda. han hade precis önskat livet ur sig och hur ont det än gör att kärleken inte är så stark att han önskar sitt liv hos mig så kände jag bara att oavsett vad så vill jag att han finns i det liv jag finns i.




_____________________________________________________________





fredag 22 september.




jag känner hösten, den visar sig inte längre bara i träden. när jag vaknar så regnar det. när jag går ut så fryser jag.

i tisdags var han här, knackade på min dörr och skrattade. skrattade i sin vilsenhet. innan han kom så grät han i en ensam mörk skog. han hade smsat innan, skrivit att han inte vågar komma. telefonen ringer. nu känner jag hela hans röst och hela hans vilsenhet, den sträcker sig genom hela mitt nervsystemet. "sara...jag vågar inte komma.....jag är rädd för dig...". han brukar säga att han är rädd för att jag ska lämna honom, men jag undrar om han förstår min rädsla, den som sitter i mig varje dag, den som sticker i mig varje gång jag ser att det är hans namn som visas på mobildisplayen.

hur länge kan man vara med någon som känner såhär, som ligger bredvid mig i sängen och gråter för att det gör ont vara med mig. jag vill ju inte göra honom illa, jag vill ju inte vara det som gör ont i honom. varje dag är jag rädd han ska lämna mig. han brukar ju göra det, ge upp på allt som har med kärlek göra. jag älskar ju honom, jag kommer nog alltid att älska honom, men jag kommer aldrig kunna tvinga honom vara med mig. kommer aldrig kunna göra något annat än det jag gör nu för att han inte ska lämna mig.

han kliver in genom dörren med ledsna vilsna ögon, ställer sig i mitten av hallen. det tar någon minut sedan kramar han om mig, gömmer ansiktet och blicken i nacken hos mig. jag andas in honom och han andas in mig, försiktigt men hårt, någon gång kanske vi aldrig mer gör det igen, vi har bara nu tänker jag. kanske tänker han också så.

det tar alltid en stund innan han vågar kyssa mina läppar, han börjar istället lätt med min kropp. nacken. nyckelben. där ansiktet kan gömma sig, där läppar är lite längre ifrån. jag dyker ner huvudet där det får plats i hans famn, smeker hans kind mot min. 
när vi ligger i sängen håller jag min hand mot hans ansikte, vågar inte kyssa honom vill inte göra illa honom. 

hur älskar man någon som inte vet om den kan älska mig.




_____________________________________________________________




måndag 2 oktober


klockan är 23:20. när jag dushade för någon timme sedan kom jag på att jag ju inte längre är tjugo, det har slagit om till tjugoett.

vi fick fem dagar tillsammans denna gång. torsdag, fredag, lördag, söndag och idag, måndag, åkte han hem vid sex. 


har stora kärlekar alltid överlevt distansförhållanden, jag tänker på det varje dag vi är ifrån varandra, varje gång han tar med sig bagaget och sätter sig på tågen ifrån mig. jag har alltid tänkt på det, från början, när vi skiljdes åt på stockholms perronger, till nu, när vi skiljs åt i sängen i nyköping från mitt tonårsrum. 

jag minns minutvisaren alla vinterdagar han stod där på perrongen och jag stod med honom för att säga hejdå. kallt och tyst, mer kunde det inte vara, jag kunde inte så tidigt säga att jag saknar honom när han stod där höll om mig i sin famn. 

vi har alltid varit för rädda för kärleken.


hur mycket saknad kan det rymmas i en kropp, hur mycket är för mycket.

det är något i mig som vill förlösa vätska ur ögonblobarna, men jag känner bara klumparna fram till halsen och upp i näsan. mina ögon är förlamade, ingenting verkar kunna ta sig ut därifrån, det är som om jag inte alls är ledsen och inte alls vill gråta. jag vill bara ligga i min säng och inte ta mig an det liv jag lyckats skrapa ihop till ingenting. jag vet inte varför jag är ledsen, eller om jag ens är det.

jag minns i alla fall 30 september 2017 i kaffekopp och bullform och rosenblad i hjärtform med ett S i mitten. rosenblad han smög ut för att plocka när jag låg i sängen förlamad av trötthet men längtandes efter hans kroppsvärme. det gör mig mindre ledsen, det tröstar någonting som gömmer sig därinne. jag fyllde ju år då och runt mig fanns alltid han jag är kär i, inget annat ville jag ha annorlunda.



28 oktober tar jag tåg från nyköping in till örebros tågstation. jag skickar bilder på solnedgången i chatten till honom och han svarar med bilder från sin solnedgång från sin resa. när klockan blivit mörkt, och det blir det tidigt så här års, ringer han mig och frågar om han ska möta upp mig vid slottet. där går jag, en höstdag, och någonstans inte så långt ifrån mig går han, för att möta upp mig.

varför ler du, undrar jag alltid när han börjar le, och han svarar att det bara blir så när han ser mig. du får mig le, säger han.

vi går upp till hotellet vi ska sova på denna natt. varsågod, här bor vi, säger han och har alltid sagt sedan den första gång vi delade på ett hotellrum tillsammans. varsågod, här bor vi, så får jag gå in först.




_____________________________________________________________





tisdag 10 oktober


jahaja. jag orkar inte skriva klart på sånt jag tänker jag vill spara. som min födelsedag och honom i textformat. 

varför är det ett ständigt ekande frågetecken över oss. meningslösheten och hopplösheten genomsyrar hela mitt liv. jag borde låta honom vara, leva sitt liv, lämna mig lämna honom, men det är så jävla svårt när man känner såhär. hela mitt liv är ju han. visst är det farligt, förjälva farligt. läskigt. sorgligt. jag hatar beroendet. jag vill ingenting och jag vill allt med honom. vart fan kommer vi ta vägen i vilket jävla hål kommer jag ramla ihop och dö i när vi är slut. jag hatar oss. och jag älskar oss mer än N Å G OT annat.

han får bara inte tro jag hatar honom för det har jag aldrig aldrig någonsin gjort och kommer aldrig heller göra.

vi fungerar inte i praktiken, inte i verkligheten. inte i drömmarna. inte i fantasin. inte någonstans. så. slut. SLUT. 

ALDRIG SLUT





_____________________________________________________________






onsdag 11 oktober

solen har varit framme idag den var med mig på cykelvägen till sjukhuset där dom ändå aldrig hjälper mig mer än livsnödvändiga operationer och ja inget mer nehe nej jag fick betala 400 och så gav min manliga gynekolog mig allt en läxa om preventivmedel och skrev ut p-piller men mina besvär var väl inte på riktigt så det var allt tack o hej stäng dörren efter dej förresten lilla gumman

undrar om dom talar ner till män som inte skyddar sig
undrar om dom bryr sig då om dom frågar vad som är felistället för att konstateraoch be oss stänga dörren efter osssom dom små gummor vi verkar vara


nån gång ska jag bli forskare och expert på kvinnokroppen o hjälpa mig själv och alla andra kvinnor i detta mansland


det är oktober och mörkt om nätterna fast nätter är bara tidiga kvällar som nu för nu är klockan halv sju och det har varit svart svart svart sen klockan sex

han kommer om en och en halvtimme då står han på bussterminalen den svarta bussterminalen med packning och ska hem till mig 


klockan sju stänger bibblan så jag kanske cyklar hem istället för att möta honom jag skulle ju det egentligen stå där och krama om gå jämte med hem men det är oktober och mörkt och nästan vinterkallt i dessa höstkläder så jag tror jag åker hem och väntar på honom

jag räknar inte dagarna vi inte ses längre tror det gått en vecka eller kanske längre sist vi pratade i telefon kände jag igen min hopplöshet i hans ord den där närheten som alltid är för långt borta och gör ont i saknad och längtan den omvandlas till en hopplös meningslöshet och jag är inte alls trygg i den inte han heller hörde jag mellan raderna

men ska vi inte flytta ihop då tänk om det är så enkelt att jag bara behöver vara nära dig men han ångrar sig alltid efter eller så bortförklarar han orden han nyss sagt till mig och jag hinner inte säga att jag känt såhär i mer än ett halvår att den här saknaden att den här längtan att alla jävla avstånd ifrån honom gör att jag inte KLARAR AV OSS LÄNGRE inte på avstånd

men sen på något sätt när vi ligger nakna under samma täcke så är dessa känslor som bortspolade dom finns inte jag andas in hans lukt i orakade armhålor och smeker med mina händer på hans kropp

när jag är nära honom finns bara han då finns bara vi

snälla

snälla någon

om du hör lyssnar ser mig nu

vem som helst

ge mig den kraft jag behöver i alla våra hejdån i alla våra chattkonversationer ifrån varandra

eller

ge mig modet viska i hans öra att det är han jag vill ha och jag tror visst på ett föralltid för jag vet jag känner med hela mitt hjärta att jag alltid kommer älska honom oavsett vad så varför ska vi vara ifrån varandra om det gör så jävla ont varför ska vi inte alltid vara nära varandra om det känns bra varför kan du inte be mig helhjärtat när du frågar mig på riktigt så jag inte vänds omkull och hamnar utanför när du sekunden efter ber om något annat




_____________________________________________________________






oktober 2018



02:47

varje natt är det storm utanför mitt fönster ja oj vad det har stormat så mycket senaste tiden blåst så vinden i träden hörs in genom ventilen och regndroppar slår hårt mot fönsterrutan och kylan tränger sig in under täcket där jag gömmer mig för svart tyst tom ekande ensamhet

vad jag har blivit dålig känns det som men jag kan inte riktigt avgöra vad jag blivit dålig på om det är ensamhetens sällskap eller kärleken 


ena natten hör jag elvispen för han står gör grädde i köket och andra natten försöker jag stänga ute jobbiga ekon genom hörlurar och listor på spotify

jag tar djupare andetag och känner gråten i halsen varför blir det så jävla jobbigt andas så fort man blir medveten om att man faktiskt gör det och behöver göra det varför är det så jävla jobbigt finnas till när han inte finns hos mig

hur blir man bra på kärlek när den alltid lyckas vara så långt ifrån så man aldrig hinner tröttna på den och till slut behöva gömma sig i ensamheten den man en gång fann ro i men som nu är som livets slut för jag vet inte hur man ska göra längre



_____________________________________________________________




tis 17 oktober 14:20


det känns som jag skriver alldeles för mycket om saknad och längtan. som om det är hela mitt liv. så fort han är på annan plats än omkring mig så vet jag att det kommer ta tid tills vi ses igen. spelar ingen roll om det är en dag, två dagar eller tre veckor, jag har aldrig blivit så utmattad av att sakna en annan människa såhär mycket. 

dagarna han ska komma eller vi ska ses räknar jag ner timmarna minuterna sekunderna, från stunden jag vaknar till timmen han ska komma. 14 15 16 17 18 19 20, om sju timmar står han i dörröppningen. i morgon åker vi till barcelona tillsammans och jag kan bara tänka på att jag kommer få åtta heldagar med honom. somna vakna intill varandra.




_____________________________________________________________







sön 29 oktober

slog om till vintertid inatt. en månad kvar till december. augusti tog slut för längesen, september oktober försvann. det känns som jag legat i min säng och längtat bort i all evighet. som om vardag inte existerar. som om livet väntar på döden. jag sover bort dagar i min säng och det gör så jävla ont för jag är bara 21 en gång i mitt liv. jag gråter och minns inte vem jag är eller borde vara. allt jag skrivit och allt jag skriver handlar om honom och inte om mig. jag har inget liv. mitt liv finns bara när jag är med honom och det funkar inte så. jag har till och med börjat tveka på det vi blivit. på vad jag vill. på vad jag behöver. lika mycket som jag inte kan tänka bort honom ur mitt liv gör det ont tänka på hur det förminskat och blivit ingenting under tiden jag varit med honom. jag trodde avstånd saknad och längtan var det som tröttade ut mig men även när jag är med honom känns världen så jävla död och tråkig och INSTÄNGD. får man ta pauser i något som man inte kan vara i just nu och komma tillbaka sen eller är det så att när man behöver paus är då livet går åt andra håll och han inte längre känner samma för mig när jag vill tillbaka. jag är så jävla vilsen och all min kraft har sugits ut och jag är inte modig längre jag gör ingenting jag ligger bara i min säng och beklagar livet fast jag själv vet att det bara är jag som kan göra något åt saken. jag är bara rädd för vart allt kommer leda och hur ont det kommer göra.





_____________________________________________________________





tisdag 7 nov 01.40 


aldrig i mina 21 år på jorden har dessa känslor intagit min kropp, därför vet jag inte hur det känns när dom lämnar. det klaustrofobiska jag skrev om kanske handlar om oss, jag vågar ju inte erkänna det, vågar inte tänka tanken på att leva det här livet utan dig, men det är väl precis det jag gör. ensamheten i tvåsamheten kväver mig. det har kommit till den punkt att jag inte längre klarar vara utan dig, men ej heller med dig, för jag vet ju att det aldrig kommer bli som jag behöver, och jag har ju heller aldrig kunnat tänka tanken på vad jag behöver för jag har ju varit rädd att det ska bli klaustrofobiskt för dig då istället.

men nu klarar jag inte av oss längre. och jag är rädd. jag saknar dig inte så starkt som jag gjorde förut. saknaden och längtan har tagit över alla känslor och gjort det jobbigt vara två i ett med dig, vara ensam i tvåsamheten. det finns inget hopp, ingen längtan kvar till framtiden. det finns bara osäkerhet och mungipor som ler ledset för att dölja orden jag borde säga till dig, när du ligger i sängen bredvid och ler för att du inte heller kan visa det där som sticker och drar bakom ansiktet. jag är ledsen och du ser det på mig men jag kan inte svara dig när du ställer frågan varför för jag är rädd att det som är vi inte kommer vara vi längre.




_____________________________________________________________






mars 2018

15.18



svårt ta sig upp ur sängen nuförtin, svårt somna också för den delen. det var sol när jag vakna, eller jag behövde egentligen inte ens vakna för jag låg vaken hela natten. på något sätt kändes det lättare gå upp, jag kanske inte behöver sova det kanske bara tröttar ut mig mer. idag gick jag upp från sängen, stekte ägg och rostade två mackor sedan satte jag mig vid köksbordet och spelade hög musik samtidigt som solen sa hej hej hej HEJ. jag bestämde mig till och med för att gå ut och klarade av det idag. ångesten brukar ju tvångsisolera mig i den här lägenheten jag bor i just nu. jag gick till skogen, den jag brukar kalla för min, men nu har träden tappat sina blad och vattnet är mörkgrönt, jorden lerig och allt är bara grått brunt och mörkt. försökte se allt jag en gång såg, men vet inte om det beror på min jävla deppighet eller om det bara inte går så här års för mig se allt som brukar rädda mig från ångesten. jaja, jag gick omkring och tänkte på framtiden och såg i alla fall fram emot att bli gammal och leva i något annat som INTE ÄR NU. döden önskade jag inte mig själv, det är väl framsteg ändå. men aj vad livet ska påminna en om hur jävla förjävligt allt kan vara ibland. AJA, jag rycker på axlarna och går hem. instängd och isolerad igen. 
VAR ÄR FRAMTIDEN OCH NÄR ÄR FRAMTIDEN MIN.





_____________________________________________________________





2 mars, en fredagseftermiddag



hör du hur luften låter

hur tystnaden har ett ljud

ett ljud av allt du lämnat kvar

ensamheten, ekande minnen




att göra slut med evigheten
är som att knacka på en värld utan dörrar
mitt liv har försvunnit
det enda liv jag haft
du tog ditt liv ifrån mig
och kärleken lämnade du kvar


en gång plockade jag en ensam vit fjäder från asfaltsvägen
du hade precis gjort slut
när sommaren stod i sin vissenhet
en månad till sen är den nog alldeles alldeles död på marken

den ensamma vita fjädern
jag hade lämnat ångeststockholm och stod intill tågstation
du ekade som ett öppet sår i varje känslonerv
i mina väggar som borde skydda mig från allt farligt
jag tog med fjädern hem
la den i min bruna dagbok och lät den ligga där
tills den dag jag skrev ett brev och bytte plats
lät fjädern packas ihop
skickas till dig

sen skrev jag något jag lämnat till glömskan
nu vet jag inte ens om du har kvar den
du kanske kastat den

du kanske har dödat mig




_____________________________________________________________






lör 3 mars 13:11


det är inte det att jag inte klarar leva utan dig
jag vaknar ju varje dag
kokar kaffe äter aldrig ägget som stannar kvar i kastrullen
sen går jag i snöstorm till jobbet
fortsätter alla dagar utan dig
nej det är inte det
att jag inte klarar leva utan dig
det är bara det
att jag inte vill 
jag vill inte leva utan dig




_____________________________________________________________






sön 4 mars 16:16

din födelsedag idag

gråa moln ritade på himlen

jag går bredvid någon annan

han ber mig älska honom

men jag kan inte


för jag älskar fortfarande dig

tar bussen när dagen fortfarande är ljus
ser livet åka förbi utanför fönstret
jag är en del av luften

februari blir mars

dör allt när snön kommer

vad händer sen
kommer det göra lika ont i allt som blir grönt

går ut och dansar
det är det enda jag längtar till 
när livet pågår utan dig

landet består av
för stora hus
ensamheten tränger sig in
i alla rum
och vi håller den i hand
låtsas inte om

är det inte konstigt
hur ens ögon kan förälska sig
i ett par händer
bara ett par händer
blådådror fingrar lite hud

dina händer

är det inte konstigt
förälska sig
i ett par händer

vill inte glömma
kan aldrig glömma

känslan

dina händer

på min kropp



2 kommentarer :

  1. du skriver så bra <3 är så glad att jag har följt dig så länge.

    SvaraRadera

<3

Bloggarkiv