hej!

här är klockan halv tre och hemma i sverige är hon sex timmar före. det är april. och 29 grader varmt.

i februari kändes det som om livet rann genom mig, som om hans försvinnande tog livet av mig. någon gång vaknade jag upp utan tårar och när jag gjorde det så bokade jag resan jag inbillade mig skulle ta mig så långt bort från honom och dom känslorna som möjligt. igår natt kunde jag inte sova, dels för att jag hostade sönder mina lungor men också för jag låg vaken med en ångest silandes genom dörrspringorna. jag försökte dämpa ekon med astrid lindgrens ljudböcker, lars lerins röst och ett nytt pagesdokument på mobilen.

"känslan av att tillhöra någon annan. någon som sagt upp sig från en. någon som fortsätter göra det utan hänsyn till mina känslor. vi människor är så jävla upptagna med att alltid sätta våra egna känslor före någon annans. men känslan av att tillhöra honom. känslan av att inte kunna andas utan honom. stänga ner hela mitt känsloliv. hela mitt endaste jag. varför kan han inte bara med några ord skriva att han inte klarar ha kontakt just nu. varför vet jag att han kommer skriva igen om några dagar. berätta om sitt liv. skicka någon bild. varför kan han inte ge mig sanningen. varför väntar jag på något som aldrig kommer hända. och varför tar han över hela mitt jävla känsloliv hela mitt tankeliv när jag befinner mig här, på andra sidan jorden, i hopp om att glömma honom. inte glömma, men bara överleva hans försvinnande. trots att jag mest av allt bara vill glömma allt vi haft, allt han är, allt jag tänker att vi fortfarande kan bli. vi är över. done. klara med varandra. hur ska jag någonsin kunna vara med någon som varje gång lämnar mig med ett öppet sår. tyst. tomt. ihåligt. trots att jag alltid satt där bredvid honom när hans ögon skrek av vätska i mina sänglakan och hans hjärta inte klarade av ensamheten. jag vill inte mer. jag vill inget mer. det räcker nu."




på andra sidan jorden. 

vet ni så mycket jag lärt mig. jag har lärt mig i den djupaste rädslan, den ondaste sorgen, den tråkigaste dagen. 

jag vet jag är en person som alltid kommer längta bort, var jag än befinner mig. som alltid kommer bära på rädslor och sorg, men som kommer kunna leva mitt i allt. kommer kunna överleva livet. 

innan jag åkte så skickade jag honom ett brev. också i hopp om att få ett avslut. sedan skrev han i natten som hjärtat hoppade dubbelslag och slog slog slog ut mitt jag. i den värsta av alla nätter jag haft. då skrev han. och det är något med den bortgångna kärleken det är något med den som alltid kommer finnas kvar, han kommer alltid bära med sig en trygghet. min trygghet. 

men vi kan inte fortsätta såhär.

jag kan inte försvinna bort i hans periferi. jag kan inte vara en del av honom. jag måste se till bli allt i mig själv. 

och jag har kommit dit. jag har tagit många steg in till mig själv, samtidigt som jag sprungit långt bort från dom också.

aldrig har jag längtat efter sverige så mycket som när jag befunnit mig här. och med det sagt, har jag lärt mig aldrig boka en månads resa bort utan att kunna ändra hemresa utan extra kostnad. jag har lärt mig att sverige är och alltid kommer vara hemma. till och med i vinterkylan och hela den svarta sorgen. 

någon gång kommer hans röst inte eka i varje ord jag skriver. någon gång kommer hjärnmekanismens under efterlämna det största jag kommer bli. då kanske jag skriver om körsbärsblomningen eller om lofotens vinterkyla. jag kanske till och med kommer bli kär i någon annan och skriva om annan kärlek, annan sorg, annan kropp. annan doft. annan blick. andra lockar. 

kärlek är att försvinna
men kärlek är att hitta tillbaka och bli sitt största jag igen också.

om en vecka är jag tillbaka igen. vi får se vad jag skriver om då.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv