som om mitt enda liv
andats i en förhistorisk sorg
påminner om alltings slut

vi suddas ut

ditt hjärta slår mitt hjärtas slag
och du lämnar kärlekens återbud

jag ville aldrig ta mig ut
svävar fortfarande kvar som ett flimrande ljus i evighetens slut

vi var en trasig dröm
nu är du vaken
och jag ligger paralyserad kvar 
i en sömn

jag är ekot av ditt livs mollackord
en himlakropp utan liv

våra bruna ögon
melaninet i irisens färg
vi flyter in i varandras svarta fjädrande hål

gud han broderade oss i korsstygn 
på livets lakan

nu ekar bara minnena

som om jag talar med mörkrets skugga
fortförande hör ljudet av dina steg
jag ser dig gå bakom mig
faller rakt in i ditt hjärtas hål
min röst tappar sitt väsen
försvinner in i slutsången
och finns aldrig mer

vi pratade alltid om fönster
du var mitt fönster som satte färg
på en värld som tappat bort sig i sin meningslöshet

du var meningen med livet

men egentligen stängde du bara igen fönstret inom mig
det som alltid stod med sin nyfikenhet på glänt

allt det vackra omkring slogs sönder
i ett enda slag släckte du ner mig

pang sa det
och du slog ner mina väggar
drog ut hela mitt hjärta

kvar fanns inga slag
inget tecken på liv

marken öppnade sig 
och ner föll jag

till underjorden

för att åter växa

men den här gången i från dig

ingen talar om stormen
nej du kom bara med beskedet
och släckte ljuset som fortfarande någonstans
brinner i mig
blås
blås
blås ut mig

vi finns
men aldrig igen för varandra

världen gråter på alla språk

du hörde aldrig mig

nej du stängde bara av ljudet

jag brukar ju finna mig i min meningslöshet
vira den omkring mig som om den vore en tröstande filt

allting saknar ju mening
men betyder ändå allt

så när du försvann
var det som om du lämnade mig med en vind utan luft

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv