när jag kommer till hörnet av biblioteket möts jag av tårar jag aldrig kommer kunna sluta torka. han ska för alltid kunna vila sitt huvud i mina händer och jag ska för alltid kunna känna hans ansiktsbehåring sticka i mina fingrar. varje gång han säger att han ger upp "sara jag orkar inte längre jag ger upp allt är hopplöst meningslöst" känns som tiotusen knivslag rakt mot hjärtats artärer, muskelväggarna slås ner och hela jag stängs ner av rädsla. lämna mig inte. "det räcker med att andas" jag sträcker fram boken jag har med mig slår upp sidan och låter dig läsa med mig "ge inte upp du är en människa det räcker med att andas, titta på stjärnhimlen den struntar i vad du gör du är bara en del i något vackert" och jag hör hur han ler bakom mig jag känner hur han kramar mig hårdare och jag ber honom tyst så han inte hör att aldrig ge upp för jag vill inte att det ska vara för min skull han fortsätter, utan för sin egen. "studera en nyckelpiga, lukta på en blomma som inte vet bättre än att sticka upp sitt vingliga huvud mot solen, sträck dig mot solen du också det räcker, andas, du är ett universum i dig själv". du är det vackraste jag vet.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv