jag är det svenska vintervädret och vårregnet du hatar. 

det är sol utanför fönstret, sol och höst, och regn. jag är molnen, dom gråaste molnen. jag är himlen. hela jävla himlen. det blåa klockan 17:17, det rosa klockan 18:30. solen lyser genom mig och ibland kommer jag med regn. ibland med regnbågen. det är höst nu. vår har blitt sommar och sommar blev höst. igår sa jag hejdå när fåglarna gav sig iväg i flock. jag stod kvar på marken bredvid ett träd och kollade på när flykten försvann bort i solnedgången. så slog det mig, att jag nog visst varit en sån där fågel i mitt tidigare liv. fast jag tror ju inte på tidigare liv. ¨

varje höst känner jag rötterna i mig, jag känner flykten och hopplösheten meningslösheten. ibland är jag vän med den där meningslösa meningen, då lever jag tillsammans med den och går jämte utan att känna mig vilsen i den. nu tror jag att vilsenheten tagit fatt, och oj, nu slutade det regna utanför fönstret. solen lyser sådär som den bara gör under hösten klockan 17:20, det varma filtret man aldrig får med på bild. 

jag ser regndroppar på fönsterrutan och gråa moln på himlen, och så solen som lyser på husfasaderna men bara på ena sidan av hela det runda. högst upp till femte våningen sen tar solljuset slut. nu ser jag regnbågen också och nu åker molnen iväg, snabbt rör dom sig. tar med sig det gråa, låter solen få ta plats mellan rymd och glob ner till människosyn. trädtopparna gungar i vinden. bladen byter om. 

jag minns jag brukar säga att det är synd gå omkring i något som vissnar, träden dör och marken gapar med öppen mun. jag försöker finna mig i allt nu, någon gång ska jag kunna leva igenom alla årstider utan att tänka att det är dom det är fel på. sluta skylla på staden, sluta skylla på allt omkring. det är jag och det är i mig det är fel. inte nödvändigtvis fel, men i alla fall inte känslomässigt stabilt. nu är regnbågen borta, molnen rör sig fortfarande snabbt. jag kan räkna till fem och så är nästa moln på flykt utanför fönstret. ¨

undrar hur det känns för alla flygande djur i himlen. jag såg ju på när tranorna tog farväl i det rosa solnedgångsljuset. undrar vart dom tar vägen någonstans, och om alla kommer tillbaka. någon har byggt ett fågelbo och satt upp det på deras balkong mitt emot fönstret jag kollar ut ifrån. tänk att vi bygger bo till fåglar och sätter upp i skogen. jag har sett så många fågelbon den här sommaren som jag inte tänkt på tidigare. överallt längs min skog jag går omkring i, längs hela ån också. 

nu är molnen ljusljusljusrosa och snart alldeles borta. att vissna hör till naturen, och jag är ju en del av den. det kanske är nu mina blad byter färg, ramlar av, och växer om. molnen i mig rör sig, solen i mig letar springor, undrar vilken färg det är på min himmel. svart är nödvändigtvis ingen sorglig färg, det är spegelbilden av allt inuti. men är blå verkligen den varmaste färgen. jag älskar solnedgångsljus, och hösten. ja, hösten kanske är den finaste årstiden ändå. kanske därför den går så snabbt. klarar jag mig i vinter förresten. jag kanske gör det ja. jag är tjugoett nu förresten, det gör ingen skillnad där inne och inte konstigt nog heller här ute.

google varför är himlen blå?: jo så här är det sara att "
Himlen ser blå ut därför att blått ljus sprids lättast ut i atmosfären, Rayleigh-spridning. Ljuset från solen består av alla möjliga färger som blir vitt ljus tillsammans. När solljuset når jordens atmosfär blir de blå delarna av ljuset mer spridda åt olika håll, och vi ser blått överallt på himlen.". men varför är himlen rosa då?: tänk att det finns en förklaring till detta också du, jo så här är det att "Den röda färgen uppträder då solen står lågt på himlen vilket medför att solens strålar har en längre väg att färdas genom atmosfären. Den kortvågiga blå färgen sprids ut mer i luften och det direkta solljuset blir mer långvågigt gulrött." tack google.

o jo, förresten, så är jag också den röda färgen på himlen efter alla jordens regndagar, och inte bara vårregnet du hatar.

fredag 6 oktober

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv