början på ett långt pagesdokument när mitt jag delades i två och du drog dig bort från att börja vid mitt slut.


29 augusti 10:50, 17.

jag väntar på tåget. ser en fågel med bara fyra tår. jag vet inte om det heter tår när man pratar om fåglar. men fyra röda små streck. jag ser två fåglar till, båda har sex röda tår. två fattas hos den med fyra. 


kommer du ihåg den gången vi låg i din säng pratade om detta, hur lätt människor anpassar sig utifrån det dom har leva med sen födseln. vad svårt, sa jag, för oss att förlora armar och ben och försöka oss på livet med det vi har kvar. måste börja om på nytt. det känns som jag förlorat något jag alltid haft i mitt liv. armar och ben. som om jag ska börja om helt. jag kan inte göra det, men jag minns du sa något, du vickade på axlarna som om det inte vore något svårt. jag ändrade mig, sa att människan ju var bäst på det, anpassa sig. på något sätt. bli ett med det som är och leva med det. annars skulle vi väl allihop ta livet av oss. 

du tog ditt liv från mig. det känns som jag lever i en låtsasvärld när du inte är med mig. du lever ju. jag är död. jag kan inte ge upp på dig, det är skillnad på att bli tvungen ge upp oss. jag tar tåget hem igen. tåget hem från min bästa vän. tåget hem från killen som ville bjuda mig på middag. tåget hem från stockholm. allting kanske inte är meningslöst, men allting känns meningslöst utan dig. jag tänker ta mig hem och berätta allt jag aldrig hann berätta för dig. jag ska ge dig hela mig, jag ska läsa den där boken, den mörka hemligheten, sedan ska jag skapa ännu ett pagesdokument och försöka förstå dig. försöka. jag ska försöka förstå och jag ska försöka lösa ur dina trådar. dom vi skulle lösa ur ihop, du och jag. dina trådar som gör det så svårt vara nära med mig. jag kommer inte ge upp på oss förens det är över på riktigt, och ingenting är över, förens det är det.

nu åker tåget bakom mig. det är påväg till dig. jag sitter kvar. det är inte mening jag ska ta det än. mitt tåg till nyköping går om tjugo minuter. där ska jag inte ge upp på oss. någon gång ska jag ta det där tåget som nyss försvann, knacka på din dörr, hoppas på att du inte kastar ut mig och ge hela mig till dig. det där jag aldrig hann dela.

.

(du gjorde alltid en sån punkt i vår chatt när du började skriva på något nytt).

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv