något som aldrig sätter sig i mitt hjärta, som är helt jävla logiskt egentligen, men som jag på något vis inte vill förstå är jordens alla årstider, hur hösten börjar här om någon vecka och sommar börjar någon annanstans på samma jord, fast längre bort. när jag var liten trodde jag bara på livet som var omkring mig. jag trodde det regnade överallt för det regnade där jag var. första gången det slog mig att det inte alls var så cyklade jag med min bästa vän jämte mig, såg solen längre bort och regn bakom mig, frågade hur i hela jävla världen kan det regna här och vara sol där borta. så är det bara, sa hon. jag tror hon tyckte jag var knäpp, som inte förstått det ännu, hur det kan regna på en plats och vara sol på en annan plats samtidigt. nu ser jag molnen, jag älskar moln. jag älskar moln lika mycket som jag älskar solen. jag älskar solen lika mycket som jag älskar träden, och fan, vad jag älskar träd.
 när det var vinter här, var det så svårt begripa hur det kunde vara sommar någon annanstans. allt som fanns och allt som var, var det som kretsade runt, hos, i mig. livet är stort, det är stort för du lever det på jorden. här finns syre du kan andas fritt, här finns ett blomstrande växtrike, här finns olika årstider. här finns ett bärande hav, jordens alla färger, värme och kyla. du kan se hur träden börjar på noll, blottar sig inför hela världen. du kan se hur allt börjar, hur solen kommer tillbaka med värme. du kan känna det. jag sitter i en busskur någon gång jag fortfarande gick på gymnasiet, minns det så väl, hur dom första varma solstrålarna träffade mitt ansikte den dagen. jag hade sprungit ut från ångestkorridorer, ångestdörrar, ångestskolan. gömt ansiktet från människors dömande. satte mig i busskuren och var tom på allt. mitt liv var slut, kändes det som. det hade ju för i helvete inte ens börjat, eller jo, det hade ju det. livet är stort, det är stort för att just du lever det. tänk jag fortfarande minns den dagen så väl. jag minns exakt hur jag satt och jag kan fortfarande känna minnet av hur solen för första gången värmde mig på riktigt det året. jag var så jävla ledsen jag kunde bli och det ingen människa någonsin kunnat skapa, bara återskapa, var det som fick mig lugn. gav mig hopp. jag är ingenting i ett liv, allt omkring är större än vad jag någonsin kommer bli, ens någonsin kommer snudda vid. den dagen jag förstod det, den dagen naturen, världen, allt omkring, till och med människor i rörelse människor i icke rörelse människor i mitt liv, som jag ju egentligen hatar (mänskligheten) - den dagen jag förstod det fick ju allt sin mening. den meningslösa meningen alla verkar söka efter. i böcker, i människor, i gud. så länge jag lever på jorden, kommer jag älska den. jag kommer älska den med hela mitt hjärta och jag kommer dela hela mig med dig. du har alltid tagit emot mina tårar, mina käftsmällar, mina jävla helvetes ångestattacker. du har lugnat mig, aldrig lämnat mig. så jag ger dig min kärlek, hela min största jävla kärlek.

och den är för evig. det enda jag vet är för evigt. 

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv