nu är jag trött och ensam. tillbaka till tonårssara, till lilla lilla sara. hon som stängde in sig på rummet när alla andra satt i vardagsrummet, hon som grät i fosterställning visste inte hur man slutade när pappa råkade komma in öppna dörren. jag känner mej inte välkommen i något av hemmen. jag har förresten inget hem. inte hos mamma inte hos pappa inte hos mormor inte hos någon. jag känner mej aldrig välkommen någonstans längre. jag sover i rum som andra människor stör sej på, att jag sover där finns existerar. borde det inte vara tvärtom (kan det inte vara tvärtom snälla:/). finns det någon människa som vill ha mej när jag till o med e trött ha göra med mej själv. det har blivit så. för mycket JAG JAG JAG FEL FEL FEL i samma mening som brottat ner stora sara till lilla sara, igen.

där jag är välkommen känner jag mej aldrig välkomnad. finns alltid något i luften som inte känns hemma. jag hatar den känslan. det var ju därför jag flyttade från den enda trygghet jag hade när jag var liten liten lilla sara till något som kom förstöra henne hon lilla. göra henne ledsen rädd och orolig. ännu mer än vad hon redan var.

efter tio timmars resa möttes jag av sol på tågstation. jag åkte från regn. det var varmt och jag hade på mej min stora svarta tjocka monkitröja. allt i mej var fel, jag tog av den. fin bit att gå, från tågstation till ett hem jag bodde i en gång. sommarsol kvav luft några som badade i strömmen i djungeln mellan träd och i forsande vatten. det gjorde mej glad, när jag såg tonårskroppar hoppa från höjd ner till något som fångade omfamnade. i dej kan jag simma

men inte för evigt. det är juli. fortfarande juli. jag tänkte avboka resan till fårö. det närmsta jag kommer frihet. jag vågar inte åka dit känna såhär. finns det någon plats i världen för mej då, om allt tas ifrån och jag bryts ner till stenar alla går på trampar på spottar på. fick panik efter instängskänslor. dom som får mej ligga i fosterställning på golvet i svart svart salthav. tog cykeln cyklade runt halva stan. mmmmmmmmmmmm CYKLA I NATTEN. fart och tysta folktomma gator. cykla från rädslan av män cykla från självhat cykla från människor som vattnar ens självhat. hamnade i telefon med pappa, hamnade sen fysiskt hos honom. han var min enda trygghet en gång. den enda jag vände mej till. den jag bodde hos tills hjärtat inte orkade längre. jag packade ihop mina väskor och kom aldrig tillbaka. inte till dom fysiska rummen, men i hjärtat hos pappa fanns jag alltid kvar. det är inte lika starkt längre, inte som alla gånger jag skulle gå från mamma till skolan men hamnade i panik på pappas säng i hans lägenhet för jag kunde bara den vägen. bara den vägen hem till honom när jag mådde sådär. nu vet jag aldrig var jag hamnar när jag mår såhär.

hm. jag har lärt mej en sak i livet, det finns ingen för mej. kommer aldrig göra det. allt som någonsin funnits där har alltid lämnat mej. lämnat mej när jag håller min hand öppen redo ge hela mitt liv. när jag ligger på golv i fosterställning för jag klarar inte ge mer. men jag fortsätter. fortsätter tills för alltid.

därför har jag ingen.
alla har bara mej.

tänkte ge mej av. tyst så ingen hör. jag vill till annat nu. andra människor. annan saknad annan längtan.

ANNAN VÄNTAN.

FÖR VISST FAN FINNS DET NÅGON DÄR UTE FÖR MEJ
alla har någon
om någon
kan ha
mej.

men hallå

JAG E JU TILLRÄCKLIG
STOR
STARK
sån som inte behöver n å g o n.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv