from a lifetime without me


jag låg bredvid dej ikväll. bakom din rygg, mitt huvud mot din axel. jag sa, pappa kom nu, lägg dej bredvid och låt dig för en gångs skull andas. pappa, jag vill att du ska se den här, "the swedish theory of love" heter den.

jag minns inte sist jag fick min pappastund, den som räddar mej från liv jag inte längre vill vara en del av. få andas in pappadoft i någon timme. bara med honom i samma rum och inte någon annan. jag råkade glömma bort den känslan. få vara liten igen, betyda något trots sin meningslöshet, ligga bredvid och känna sig tryggast i världen. få lyssna till ord som bara lugnar för det är han som säger dom. hur glömmer man känslan av räddning. (egentligen inte så svårt, med tanke på mycket). men låt mej föreviga, kapsla in för att minnas.

(det sticker ju i mig när jag tänker på...........................................)

igår natt låg jag på badrumsgolv tio mil ifrån, önskade mej bort från livet.

idag vill jag ej längre dö.

jag tänkte på vår icke existens, den som en gång var. gick igenom bilder från pappa ung. tänkte på hur livet utan mej var. tänk att vi en gång inte funnits, vår existens var lika med n o l l, ett ingenting, inte ens en svart skugga svart sus. sen fanns vi, existerade en stund, för att gå tillbaka till en evig icke existens.

utan dej pappa. vem ringer jag då, när jag ligger på badrumsgolvet klockan 04.00 utmattad och trött på livet. vem kommer då och hämtar mej för att fylla igen hål.

"titta där, på bilden du ler så mycket på, pappa. var du lycklig då? hur kändes det?"

han har vita hårstrån på halsen upp mot kinderna, döden börjar tala genom synliga ålderstecken på någon man trodde var oövervinnlig. han står i badrummet och borstar tänderna, jag står i dörröppningen och kollar på. jag frågar honom något, minns inte vad exakt, tror vi pratade filosofi innan o hur han slutat skriva men saknar det. jag tittar på honom, försöker noga se samma kille på bilderna som han som står framför. det är svårt, svårt när livet satt spår. men jag älskar ju honom lika mycket som jag gjorde för tio år sedan. och tio år innan det. han var för i helvete den första människan som visade mej hur det var älska någon. kanske därför det gör så ont tänka på hur den oövervinnliga kraften i att älska någon, på det här sättet, någon gång kommer behöva upphöra i en mänsklig existens som kommer bli n o l l. men det gör inte så mycket. döden är meningen med livet, jag vet ju det.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv