Mobilanteckning 2



Självdestruktivitet i min dagbok.
Den med ögon som framsida, ögon jag klottrat ner för att förstöra.
Förstöra för det som ofta skrivs i den är jag i förstörd form.


På mobilen, i anteckningar, skriver jag om annat.
Känns som någon kollar på när jag skriver ner ord.
Som om. Som om jag vet inte. Det här skrivs i anteckningar.


Jag tänkte på min dator idag när jag skrev i dagbok.
Den som är död, levande men död. Tänker på ord jag kunnat skriva i den.
Tänker på ord jag förlorat med den.


Nu skriver jag överallt, placerar ut känslor i olika former i olika utrymmen.
Minns aldrig vad som skrivs ner eller vart. Samlar bara tankar känslor svarta hål.


Självdestruktivitet.

Minns alla gånger jag legat på rygg och trott jag varit död.
Någon gång blev jag drogad och vaknade med blåmärken på hela min underkropp.


Jag i ett skadande mönster. Aldrig någon som såg, trots annan kropp vidrörde min.
Trots ögon i mina ögon. Tänker mycket på våra ögon, på att det egentligen bara är svarta hål.
Ett svart hål med färger omkring. Såg en film en gång, minns inte vad den heter nu, men den
fick mej tänka ögon var fina. Tycker fortfarande det. Men svårt kolla i dom för jag känner mej
ofta död, död men levande. Som min dator.


Just det "I Origins" hette filmen. Tror jag.

Jag somnade efter jobbet idag. Det är svårt gilla sin kropp när man hatar den lika mycket psykiskt
som fysiskt. Eller det kanske är i olika viktformer, men jag hatar den i alla fall.


Läser ofta om hur man ska börja med å rabbla upp vad kropp egentligen är till för, men det gör mej
bara ledsen. Idag värre. För ingenting i min kropp känns bra, inte ens när jag sover. Jag kan vakna av
att det gör ont. Och det fortsätter göra ont i hela ryggen, benen, fötterna när jag går till jobb. När jag
är på jobb. När jag kommer hem från jobb. När jag somnar efter jobb. När jag vaknar.


Sätter mej i duschen. Badrumsspegeln speglar ej mej, det är för varmt. För varmt för kropp
egentligen. Men det gör ont på annat sätt. Bara psykiskt nu. Så jag sätter mej ner å gråter.
Ställer mej upp och andas in andas ut, lyssnar på mina andetag, andas in andas ut. Får inte gråta.
Får inte synas att jag gråtit. Här hos mej, får ingen människa entra portarna till helvetet. Jag är
dömd till den jag är den jag blivit det jag lever med. Det är mitt helvete. Mitt helvete på jorden.


Dagbok med ögon på framsida. Nerklottrad av mej. Av känslor som vill visa tecken på röda
streck av ondska. "Läs mej inte" för då kommer du till helvetet.


I den skriver jag om sex som inte längre gör ont. Inte som då.

Men i den är enda stället jag skriver om då, om när det gjorde ont. Och när det gör ont.

Är det inte konstigt att leva med sig själv tills man dör? Tänk om jag lever i 50 år till, då har jag levt
med mej själv i 70 år. Är det inte knäppt?! Att vi varje dag ska behöva leva med oss själva, aldrig
kunna stänga ute. Jag i femtio år till. Jag konstant. Tills jag dör. Jag med mig själv i tjugo år nu.
Hur klarar man egentligen det? Sig själv med sig själv med sig själv?


Minns i och för sig inte mej för tio år sedan. Inte ens fem. Minns inte vad jag kände. Kan ej plocka
fram ord jag skulle skriva. Ord som skulle beskriva min sorg min lycka mina känslor. Är jag
konstant? Det går inte?


Jag är nu? Jag är för en minut sedan.

Men vad e jag?

E jag mina känslor?

Eller mina handlingar?

Eller mina tankar?

Eller hm.

Varför längtar jag bort så mycket som jag gör. Skriver upprepande gånger om min flykt bort.
Men vad innebär min flykt, bort. Vad är min flykt. Vad tänker jag fly från?


Jag är konstant.

Men jag vill bara känna annat.
Inte förstöra mitt jag med annan kropp,
Annan kropp som ändå inte ser mej.

Igår bjöd min 64åriga bästis över mej på middag. Jag satt i hennes soffa på Odenplan och kollade
nyheter på fyran. Hon stod några meter ifrån och lagade soppa i kastrull. Jag kollade bort från nyheter
och kollade på henne. Tänkte hon är en del av min räddning.


Som en mamma i en stad jag inte har någon mamma i. Som en mamma som jag förlorade en gång när
hon förlorade sin pappa. Nästan som mej, när jag förlorade mej när pappa förlorade sej och det
kändes i mitt hjärta.


Har ni tänkt på hur allt sköts via dator och internet i dagens samhälle? Typ hur ni får in pengar på
banken, att det bara står några siffror som ändras beroende på vad ni köper hur ni jobbar etc. Har ni
tänkt på dagen allt bara kapituleras och inget sen existerar. Siffror borta. Internet borta. Allt borta?


Vad blir det av oss då?

Vad tror du det blir av dej då?

Annan grej: har ni tänkt på allt som styr oss? Allltttttt som i SÅ MYCKET SKIT SÅ MYCKET
ÖVERHUVUDTAGET. Siffror på banken, ditt sociala flöde på internet, kändisar i nyhetsblad,
strukturer i samhället, familjerelationer, religion, kanaler på tv, mobilen du håller i, instagram, nakna
kroppar fotograferade retuscherade affischerade, Putin, Obama, Donald Trump, vår rädsla, rasism,
sexism, män, manssamhället, ditt jobb, kardashians, galor, kapitalismen, konsumtionssamhället,
hetsen, stressen, skolan, att man måste bli något annars är man ingen, eller id-kort pass papper på
att du ÄR Någon?


Alltså allt allt allt.

Vem är jag nyfödd uppväxt "ensam" i en skog omringad av natur med inget överhuvud som får mej
tänka får mej agera får mej känna sorg?


Vad är min lycka? Varför är det min lycka? Vad är min sorg? Varför är det min sorg?

Vad är jag om jag får bestämma?


För några år sedan var jag ej ett känslomässigt däggdjur. Jag var ett vattendjur på land, inkapabel till
känslor, att känna. Stängde in allt på ett tonårsrum som inte längre finns. Någon gång kom pappa in
på mitt rum och såg sin dotter ligga i fosterställning i tårar som ville skrika men höll andan. Sen den
dagen blev jag människa. Och mitt svarta rum av ingenting blev aj aj aj aj aj. Ekon av mänsklig
trötthet mänsklig sorg. I sorger kommer korta stunder av utandningen, känna livet är ändå värt något
i sin destruktiva meningslöshet. Tänka på tåg som åker sönder min människa, men kunna tänka om
och bara stå bredvid känna vinden dra med sej hår dra med sej sorg.


Idag var jobbigt. Imorgon är det helg.






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv