Mobilanteckning 18:24


Gott nytt år säger kassabiträdet på andra sidan när varor betalats. Gott nytt år skriver människor på facebookloggar. Gott nytt år skriks det i samma veva som raketer skjuts upp 00.00 på Mosebacke torg.


Vad är det för känslor jag har i kropp, står omkring lycka men känner inte jag platsar här. Stundtals känner jag mej hemma, i en värld där människor går ihop såhär. Inte ofta jag ser sån folkmassa på ett ställe för att fira. Jag önskar bara vi gjorde det tillsammans, och fortsatte göra det, vara tillsammans.


När 00.00 är över, när 1a januari blivit morgon, så blir det kallt igen. Kallt omkring, men inte samma kyla man fryser i. Annan kyla, där människor ej längre är ett. Där människor nu återvänder till ett nytt år där det kommer finnas rum för mer sorg, mer olycka, mer ensamhet, mer girighet, mer onödig konsumtionsångest, mer självhat, mer sexism. Ni fattar.


För en minut kändes det som mänskligheten på vår jord var god. Att inget inget ont skedde just minuten 23.59-00.00. Men om vi zoomar ut ser vi ju verkligheten. O jag zoomade ut. Här står lilla jag på en plats där världen är säker, i alla fall mer än för vissa.

03.00 åker jag med tuben från Medborgarplatsen till Centralstationen, jag ser djävulen i mäns ögon. Jag ser hur ensamma vuxna män närmar sig ensamma fulla kvinnor. Jag ser hur dom ej lämnar ifred, fortsätter tills annan man behöver lägga sig i.


Jag åker tuben, ser fulla människor. Ser för fulla människor. Ser något leende, ser trötthet som lutar mot fönster. Jag försöker hålla mig från en panikattack, för jag känner jag måste måste måste bort härifrån. Vill inte vara en del av hetsen. Den som alltid lyckas bli en sorg, en besvikelse.

. . . 


Dagen innan.
Nyårsmorgon, jag står i badrum framför spegel och orkar egentligen inte längre bry mig om ansiktet framför så lätt att hata. Jag står i vardagsrummet, framför garderob och tar på mig det jag hittar. Byxor jag hade på mig dagen innan och någon tröja som råkade vara glittrig, tänkte inte det matchade dagen. Den glittriga tröjan.


Jag tar tuben till söder, går ensam till Bondegatan, åker hiss upp till lägenhetsnumret där vänner väntar. Här trivs jag, där jag får vara jag. Där vi är vi, tillsammans. Där hetsen filtreras till något jag inte bryr mig om. Jag har vuxit i mig själv på så sätt att jag ej längre bryr mig om dagar omvärlden säger till mig jag ska hetsa fram lycka och glada känslor.


Det är nyår, allt jag vill är att vara här. I en lägenhet med människor jag tycker om. Jag behöver inte gå ut, ej lämna detta rum för att ta mig till ett mörker där människor är instängda i lokal där musiken är för hög och hjärnor dränkta i alkohol.


Jag vill ha mer, jag vill känna på riktigt.

Men vi går ut, vi tar oss till Mosebacke torg, vi står under himmel som exploderar. Sen hamnar vi i sån lokal där man måste luta sig fram till annan människa för att kunna höra på ord som betyder mer än allt omkring just då.

För ett år sedan hade jag hetsat i mig den alkoholmängd som behövdes för att hjärna skulle förstöras. Jag hade stått på dansgolvet och säkert ramlat fram. Jag hade tänkt min sorg var störst i rummet. Att jag var den enda som bar runt på aj i hjärtat. Jag skulle nog inte brytt mig om jag blev för full och förstörde andras kväll. Jag tror jag skulle göra allt i min makt för annan människa skulle bekräfta mitt jag. Jag skulle se ut på ett hav av mänsklighet som aldrig egentligen ser mej, utan bara min kropp. Och jag skulle simma mig fram till det land som erbjöd en död.


Ett år senare sitter jag på bänk och kollar ut över mänsklighet som gör allt för att få den bästa sista dagen på året. Jag undrar vilka som faktiskt kommer minnas, vilka som egentligen inte bryr sig, vilka som känner sig ensamma trots fullt rum.


03.59, jag går igenom Centralstationens väggar. Där försöker för fulla människor ta sig fram i djävulens bottenhål. Vissa sover lutandes mot varandra. Vissa söker andras blickar för att inte känna sig ensamma. Vissa gråter i telefon, och jag ser bara en som får tröst.

En man bakom följer efter mig, jag hör ekon av "ursäkta" och "är du singel". Jag fortsätter gå utan att vända mej om. Vill inte möta djävulens blick. Tar mig ut från väggar som ger mig instängdskänslor och ännu närmre en panikattack. Vill ju minst av allt explodera i detta hav.

Lämnar doften av alkohol, spya och ångest. Möts av människor i trappan upp och ut från tunnelväggarna. Här, nästan värre. För här ska jag väl kunna andas, jag ska ju mötas av iskall inandningsluft, men allt jag andas in är det jag ser. Ännu fler som ser vilsna ut och ännu fler män som närmar sig.

"Ursäkta, ursäkta, ursäkta"

"Hallå"
"Är du singel"
"Kolla på mig då"
"Är du singel"

Jag undrar vad det skulle göra för skillnad om jag vore singel. Du kanske inte ser att jag springer från din blick och försöker ta mej så långt ifrån dej det går. Försöker bli av med panik i min kropp. Om jag kunde, om jag fysiskt kunde, så hade jag hoppat på dig för en sekund sedan och önskat dig en biljett bort från livet. För just nu får du känna mig inlåst i en död kropp. Det känns som jag fysiskt inte är kapabel till något, men psykiskt försöker skrika mig ut. Iväg. Loss.

Om jag inte stod framför Centralstationen i en miljö med folkmassor omkring mig, så hade det kanske varit svart för mej för längesen. Jag tänker min kropp hade redan blivit bestulen av mannen framför mig.

Blickar. Jag cirkulerar runt framför stationen. Möts av blickar som försöker närma sig. Jag väntar in en människa av motsatt kön, det som ska hålla ondska borta. Han kommer gåendes från ett håll, jag stannar i en kort sekunds panik. Hinner tänka mitt jag är inte värd något i den här mansvärlden, men sparkar mig loss från känslan tar honom i handen och går ifrån helvetet på jorden.


Nyår över. 17.57. Morgon i min säng. Kropp precis lämnat mig. Jag, ensam nu. Vill lägga mig ner och gråta, trots jag redan ligger ner. Får inte ut något, vill inte ge helvetet min sorg.


Lugnar mej. Tänker på natten jag precis sagt hejdå till. På människor som gör mitt jag värt något, så det på riktigt känns som det. Jag tänker på balkonger där människoröster hör varandra, jag tänker på lägenhet där min kropp kunde dansa utan uppvakt av djävulens ögon. Jag tänker på ord människor beskrivit mej med. På killen som sitter bredvid och försöker tala genom ljudvågor svåra ta sig fram i. På tjejen som kom fram på nattklubb och tydligen följt mitt jag genom en värld jag skapat i ord och foton på sociala medier. Jag minns det kändes mycket mer än alla gånger någon kommit fram och tyckt något om hur jag såg ut. Jag vill ej längre vara en del av min spegelbild. Den jag redan möter varje dag. Jag vill spegla det ingen annan ser.


Jag ligger ensam i säng undrar vad mina vänner en stad bort gör tänker mår. Jag vet jag inte är ensam, jag har ju sovit bredvid varm kropp hela natten morgonen dagen och i facebookchatten skriver vänner på Bondegatan att filmkväll e dagens. Men jag har hål i min kropp. Tomma hål. Det sticker. Behöver ligga i säng i en lägenhet med människor som hörs i bakgrunden och inte dömer mitt nuvarande jag och den extremt dåliga version av mej själv just nu. Den spegelbilden hatar och allt som finns inifrån likaså. Men jag känner paniken infinna sig när jag måste ta på mig något och ge mig ut i en mänsklighet som kanske känner likadant, kanske inte. Jag känner saknad och längtan bort.


2017,

egentligen bara ännu ett sånt där år.
2016. Hm. Det kanske är bra vi har något summera ihop pussla isär och pussla ihop igen. 


Men vet ni, konstigt nog, trots denna text, mitt 2016 var inte värre än något annat år. Jag vet det inte beror på året i sig, men jag vet månader 2016 behövdes för den jag är nu är den jag vill ha med mej ju. Och.....hon som är jag är någon som fått känna känslor hon aldrig tidigare vågat ta eller vara en del av. Hon som e jag är hon som lättare kan hantera dom korta stunderna av ren och skär jävla panik i kropp på tunnelbanan hem en fyllenatt. Jag kan förstå ta mig ur komma på att mitt jag faktiskt är värd något mycket mer än djävulens blickar. Tänk jag fått chansen träffa människor som påverkat och knuffat på min bana som känts rätt. Jag vill tacka er personligen så ni vet vilka ni är men just nu gör jag det såhär:


Tack. För ni är en del av det som får mig älska mänskligheten, när jag för det mesta hatar den.

Tack. För ni fått mej växa till den jag är och den jag vill vara.


Tänk för bara något år sedan satt jag instängd i ett litet hjärta som aldrig på riktigt vågade öppna sig och släppa in. Nu älskar hela mitt jävla hjärta varje jävla människa, som finns där för mej, öppet och stort och så jävla jävla mycket.


Ja


och


jag håller till och med bli.......kär.






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv