min kärlek till solnedgångar på den här ön?






där sitter jag, i mitten av.........oklart vad egentligen. finns det någonsin något som är mitten?

solen var på väg ner innan vi valde att ta bilen ner hit (eller dit). mormor hade precis klappat sig på magen och sagt
"nu fick vi mat ikväll också", som varje kväll samtidigt som hon alltid vänder blicken mot mig med minen då
ansiktet lutar mot marken och hennes små, små ögon stirrar en rakt in i vad som känns som hjärtat. "tänka sig, va
bra vi hare ta me tusan" så avslutar hon också alltid sin öppningsfras i tystnaden. ja tänka sig, så här i efterhand, hur
bra vi hade det då. konstigt att känna tillbaka till känslan man visste hjärtat skulle sakna. känslan man aldrig
kommer få återuppleva i samma form igen.







fyra ja och en bil! destination: raukarna, följ solnedgången. välbehövlig packning: högtalare, bra offlinelistor på
spotify, mobiltelefon pga måste spara den nästan exakta känslan till dagen jag inte längre vill mer. (en påminnelse
om en påminnelse: ta bilder på dagarna du känner att livet är värt å leva, spara i en mapp, döp mappen till "te
dagarna då du sitter med gråten i hjärtat, typ som i en iskall busskur, å undrar varför i hela helvete livet e värt nå
alls") punkt. :) :(







vad som sas om denna utsikt i bilen: lol ser ut som någon jävla bregott-reklam de där va *skratt*. hm, tänkte jag. här
vill ja spela in film om kärlek. såg ut som ett helt ok ställe att vara kär på. sidenote: allt ja ser vill jag typ egentligen
skapa till film. hm. knas om jag skulle göra en på 123456789op timmar.













framme! en tanke: hur kan en plats man besökt sedan man var litenliten fortfarande, varje gång, vara det vackraste
man sett på nytt? oförklarbart? e det lika mycket inte ett ord som den frågan är svår å beskriva. slutsats på plats:
solnedgångarna här är inte som några andra solnedgångar jag kommer uppleva. ganska mäktigt ändå? slutsats i
bilen: det här är min favoritplats, om man måste ha en sådan. jag vet i och för sig inte hur det känns att ha en
favoritplats, men om detta är min favoritplats måste det kännas som det gjorde precis då. tänka sig, att jag har en
sån, en favoritplats.












frihet? *googlar*. *får upp människor med händerna i luften*. jag satt mest med mina händer tryckta mot rauken,
nästan som för att känna att jag var där då PÅ RIKTIGT och inte typ död och det där var något jävla minne som
spelas upp precis innan det blir SVART I EN EVIGHET. frihet? hm. det kändes som om jag kände allt och inget i
samma kropp. som om min kropp bara bestod av det en kropp ska göra och som om mina tankar hördes utifrån. som
om jag såg det jag kände. är det en känsla? HM. move on. 2MUCHFEELINGS.








sorgligt i efterhand: en kamera som följde med, men inte användes. försvinner den jag en gång var under tiden som
cellerna förnyas i kroppen? vem var jag då? vad är jag nu?.... ni förstår inte vad jag pratar om. slut. 








stanna upp en sista gång innan hejdå favoritplats vi ses igen nästa gång vi ses. hopp in. hejdå. hejdå igen. hejdå på
repeat. snart försvinner känslorna. som redan försvunnit. hemåt. hemma då var: den bruna stugan, mormor i en 90
säng och jag krypandes ner till hennes kropp. tanke då: om livet kan kännas såhär så kommer jag inte vilja dö när
samma röst skriker åt mig att döden förtjänar du.


slut. allting har ett slut. 






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv