tumblrsrc


                 


                             



                     avlägsna sig, intellektuellt eller känslomässigt.

                               


                                   det blir nästan komiskt


                                   det där.

                                   hur jag byter ut den personliga formen

                                   mitt personliga pronomen i singular
                                    "jag"

                                   till något opersonligt,

                                   till det tredje personliga pronomen i singular

                                  (för att fortfarande vara nära
                                   för att det fortfarande är jag,
                                                                 om mig)


                                  "hon", "den", "man", "en"

                                  för att distansera,

                                  få det att låta som om det inte alls är mig jag pratar om.


                                  scrollar igenom texten jag nyss skrivit,
                                  om hur livet ser ut eller hur duschvattnet är på
                                  eller om en saknad jag inte vågar eller kan erkänna.

                                  allt är i jag-form, men bara hos mig
                                  för att ändra karaktär till det motsatta i skrift

                                  kontraster.


                                  när ska det som är jag bli på riktigt
                                  min existens, hur vad vem varför va hm
                                  när ska känslovågor få uttryckas i ärlig form

                                  så jag ändrar mitt hon
                                  mitt man
                                  mitt en
                                  mitt den och det

                                  till mig
                                  till jag.


                                  men det känns fortfarande inte på riktigt,
                                  inte ärligt nog
                                  som om jag fortfarande inte vågar explodera hos en publik.
                                  för jag är rädd,


                   jag är

                          fortfarande


                   rädd.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

<3

Bloggarkiv