utkast från april någon gång då jag fortfarande gick i skolan,
fortfarande hade ont



var börjar man?


du är redan trött vid 18, så du hoppar in i duschen. du hoppar in i regnet. du hoppar in i tårar
som inte kommer. det finns ingen explosion, det enda som hörs är slagen mot benen mot
huvudvärken som fortfarande inte har försvunnit. det enda som syns är bitmärken på låren. 

04.00, du har fortfarande inte somnat. du har tappat räkningen på hur många gånger du har vänt
dig om i sängen. du har tappat räkningen på hur många drömmar du försökt somna till. det enda
du tänker på är aj. men du har ingen aning om vad för specifikt aj det är, för det är för många. det
åker tåg förbi hela tiden, varje minut och alltid är det något nytt alltid finns det något annat som gör ont.

du önskar att du var han. han som står i busskuren intill dig. fastän ni inte har samma drömmar, fastän
han ser ut som en typisk sån som stannar kvar här i din stad som du hatar. men du önskar du var han,
för du vill (orkar) inte känna det som känns.

i bilen från något till något annat ser du tåget. som du hatar. som du låtsas att du står framför.
som du älskar. som du kommer på inte åker förbi. som du hatar.

du skulle till cykeln, till skolan. du vet att frånvaron är för hög nu, det är bara tur om du får nästa
studiebidrag till kontot nästa månad. men dina ben går åt andra hållet. ditt ansikte gömmer sig för
människor som möter dig på vägen. dina fingrar slår mot benen på väg upp i hissen. du springer
till vardagsrummet där pappa ligger i soffan och du slänger dig ned med ansiktet bort från ögon.

du har fått fyra nya meddelanden på din hotmail och lika mycket som alla fem gånger innan önskar
du att det var ett svar från någon som vill ha dig. men det är bara mail från någon rabattsida för att du
är student, från någon klädaffär, från spotify - men ingen som vill ha dig. ingen som gillade ditt cv,
ingen som kan rädda lite av det som gör ont.

din mobil går sönder. och du låtsas som om det är slutet på livet. som om det här är en anledning att
dö för. men du vet att det egentligen är något annat. du kommer på att dom bara skulle skratta.

du skriver ett filosfiprov. du kommer hem med tusen uppgifter som du ligger efter med och tusen
uppgifter du har kvar att göra. men du väljer ändå att lägga dig i sängen för att försöka sova för din
migrän känns mest nu. men det går inte. du ligger bara där. död. och kollar upp i taket. som om du
vore avundsjuk på ett icke levande ting, som om du önskar att du vore ett tak istället för ett
känslomässigt däggdjur.

du sitter vid frukosten. du låtsas att du äter. du tror att du har ätit dig mätt. du ser en fågel flyga förbi
och viskar något som om den skulle höra. du ser en tre fåglar till och följer den minsta med blicken,
låtsas som om du är den.

du väljer att inte dricka idag. för du har druckit för mycket för många gånger redan. du har låtit
människor ta hand om dig när du borde låta dom leva. det är dina vänner. du får sluta ta lycka ifrån
dom. du får sluta gråta sönder i famnar som alltid vill ta emot, i famnar som inte ska behöva. så du
väljer att stay sober, för den här natten kan lika gärna sluta lika illa som dom anda. för du är fortfarande
olycklig. det gör fortfarande ont. det har inte slutat. det slutar aldrig.

du frågar dig själv när det ska göra det, när det ska sluta. du frågar det varje dag, varje gång du är själv.
du frågar någon som kanske inte finns. du frågar himlen. du frågar fågeln. du frågar trädet. du frågar
duschvattnet. du frågar google. du frågar maten du kollar ned i. du frågar psykologiboken. du frågar filmer.

men du får inget svar. du får aldrig svar. det bara fortsätter. det fortsätter att göra ont och det tar aldrig slut.
så du vet att det här är ditt liv. det är menat att det ska göra ont. för du suger. alla hatar dig. jag hatar dig.
jag hatar dig i spegeln, jag hatar dig i duschen, jag hatar dig på bussen, jag hatar dig i skolbänken,
jag hatar dig på provet, jag hatar dig på krogen, jag hatar dig med alkohol, jag hatar dig.

och du låtsas att du är hon som går förbi.
du tar stryptag om nallen som är din lillasysters.
du ber om ett annat liv.

du låtsas som om nästa terrorattack sker i din skola och du är den enda som dör.
en till explosion i samma område men i en annan trappuppgång och att du är den enda som dör.

men du fortsätter be om ett annat liv. om något annat jag.
som om livet inte ska ta slut här.

kommer det alltid göra ont? för jag minns inte senast det slutade. och höll. för ju äldre jag blir, desto
ondare gör det. ju mer läggs på ovanför ögonbrynen och det blir tyngre att bära.

*/utkast slut/*

idag gör det inte lika ont längre. inte alls. jag trivs här, i mig. men den area och omkrets jag har att leva med.
det kommer en dag då du får en paus från det som gör ondast. det kommer en dag då du vill vara dig själv nästa dag.

7 kommentarer :

  1. började gråta pga fint skrivet och känner igen mig så mkt i det du skriver. blir glad av att det är bättre för dig nu. tkr om din blogg också <3

    SvaraRadera
  2. Sara! vad glad jag är att jag hittade in hit. Så vackert skrivet, verkligen. Hoppas du fortsätter med det. genuint.

    SvaraRadera

<3

Bloggarkiv