vi beställer in en flaska rött. som snart blir två. två av dom dyraste, det var ju happy hour så vi fick dom för halva priset. runt mig sitter jag med vänner från gymnasiet, som jag hängde ihop med ca hela den tiden. jag tänker, att jag blivit mycket snällare mot mig själv. vågar slösa på pengar. eller jag vill väl inte säga att jag slösar, utan för en gång skull vågar spendera - på mig själv - utan att känna skuld. jag har helt enkelt spenderat en jävla massa pengar på att leva sen jag gjorde slut med mitt ex. åkt till andra sidan jorden, kommit hem och gjort precis det jag vill. man slänger väl sig ut i världen när man blir redo, antar jag. fyller hålen som ekar, matar egot, men kommer någontans på vägen underfund med sin kärlek till sig själv. att allt måste börja så, börja erkänna sina brister, rädslor, att man ens har ett ego utan att försöka tysta ner det. sedan, erkänna att det egentligen inte finns någon skuld i att våga finnas där för sig själv, våga vara sin egen tröst, våga bara - våga leva för sin skull.

livet vore ju inget alls om det inte vore för att jag fanns.

jag blir full en tisdagskväll. råkar ringa den jag fortfarande är kär i sex gånger, han skriver det i sms och jag svarar något konstigt med att det är lugnt, du behöver inte svara, jag lyssnar på airijoki....som om han skulle bry sig....

jaha. livet fylls på med dagar. jag svarar att jag inte riktigt vet hur man är människa än, men jag försöker, mitt bästa ska han veta. fast varför ska han veta det, är det inte jag som bör älska mig själv nu. hm. jag vill väl på något sätt han fortfarande ska ha kärlek kvar, men jag förväntar den inte. det är väl det största... som jag upptäckt från den här sorgen. att jag inte ska förvänta mig kärlek, utan bara ge den jag har. erkänna min egna kärlek. våga kärlek.

jag ligger bredvid min bror i sängen, säger jag inte vill sova själv. frågar honom, om jag borde skriva till K. läser bob hansson. tänker att okej, jag gör väl det, jag ska väl tänka på mig nu, den här gången. få lufta det som känns inuti. om jag aldrig får göra det, om jag aldrig får berätta hur jag egentligen känner, så kanske jag aldrig kommer över honom. om jag inte gör allt detta, så sitter väl han fortfarande kvar i mig i framtiden, och så fortsätter jag tro att jag kan göra det någon annan gång - berätta allt, komma över honom. men det finns ingen annan gång i sorg och kärlek. det gör för ont så. ingen annan kan komma in i mitt liv och vara den jag vill ge kärlek till då. för att komma över honom, om han inte längre vill ha mig, måste jag utge hela mig själv - så att jag sedan på riktigt kan gå in i den enda sanna trösten, som kommer ta mig vidare, oavsett vad som händer.

för livet är ju så - det händer. oavsett. och känslor är bara en del av all energi världen bär på. jag behöver göra mig av med den jag burit på. säga att jag fortfarande älskar honom, så han får göra precis vad han vill med dom orden - och jag äntligen, kanske på riktigt, kan gå vidare...

förresten. så inbillar jag mig dödssjukdomar. så nu ska jag gå kolla om jag har muncancer? ja... knäppt va. döden kallar. men... tyck ej synd om min hypokondriska sida... jag har stått dansat runt i rummet till 1975s nya hela morgonen. så någon lycka till mig sj har jag ju fortfarande kvar:)


Bloggarkiv