när jag vill gråta går jag ut till skogen. sätter mig ensam på någon stubbe vid vattnet. hoppas ingen ska se mig. har oftast tur, för ingen lyckas hitta mina gömställen. bladen omkring mig är inte gröna längre. inte röda heller. bara gula. ett täcke av gult. jag sitter där jag sitter för att ta reda på varför jag är ledsen, men det är som om något kommer i vägen, som om allt inte släpps fram. kanske är det en försvarsmekanism jag har genom livet, för att överhuvudtaget orka leva det. när lyckan slås i spillror och hela ens omvärld blir ett skräckscenario så känns det som om även livet silas genom händerna, ner till marken, för att lägga sig ihop med bladen, döden. jag plockar med mig löven jag hittat, i olika färger, hem när jag känner att mörkret håller på lägga sig över skogen, när jag känner att jag inte längre vågar sitta kvar. när jag kommer hem ramar jag in dom och hänger bladen ovanför sängen.
det är flera dagar efteråt, jag ser färgexplosionen jag plockat med mig hem sakta tynas till en enda färgkombination av brunt. jag googlar varför blad ändrar färg, förväntar mig något storslaget men imponeras inte av något jag läser längre. letar i bokhyllan efter ord, men snart ligger jag orklös på golvet stirrar upp mot tomma intet. jag har sex flikar uppe på min dator, varav fem är böcker jag tänkt läsa och den sjätte en författare jag tänkt hälsa på. dessa sex har snart funnits där bland flikarna i en månad. och inte svarar jag på alla mejl jag fått på min blocketannons heller, nä, det är som om jag vill ryckas med i skadan jag orsakat själv. stänga ner livet, tills doktorn säger att nu kan du börja leva det igen.

jaha.

snart ska jag ta bussen till eskilstuna och entra dörrarna till mälarsjukhuset igen. för en tredje gång. som ska bli en fjärde, en femte kanske en sjuttioelfte.

hejdå.

Bloggarkiv