om det finns ord där ute som gör andetag klaustrofobiska, skriv ner dom, skicka iväg dom, låt den kraften få sila sig ut långsamt medan du sträcker ner din hand i en gul ensam postlåda för att skicka iväg det där brevet du skrivit med hela ditt hjärta och tror med hela din tankekraft är svaret på sorgens som ska ta slut. för det hjälper. jag minns det hjälper. att alltid vara öppen med det man känner. att man alltid är det inför sig själv, oavsett om det bara sker i text och sänds iväg med ett brev du aldrig kommer få reda på sorgen läst eller inte. därför skrev jag det där brevet i somras efter jag önskat mig bort från livet, därför skickade jag iväg det med tårar som trängde sig fram hela vägen från gården till fårös enda ica, därför ringde jag honom i min enda största sorg när jag slängt av mig allt jag kände att jag borde göra för hans skull - och nu är vi här. i varandras famn. tänk jag älskar honom mer än förut. att det ens är möjligt. för jag älskar även mig själv nu.


 

Bloggarkiv